Ni som har hängt med i mitt bloggande har ju läst tidigare om att vi var tvungna att omplacera vår katt Misen för nått år sedan, han klarade helt enkelt inte av att bo i lägenheten, och just då visste vi inte alls vilket år vi skulle flytta eftersom vi fortfarande låg i spar-fasen till att köpa huset. 

Så med en extremt stor smärta i hjärtat sp va vi tvungna att hitta ett annat hem till honom. 

Och tänka sig...vi hittade världens bästa tjej och hem till honom! 

Jag kommer ihåg den dagen då dom skulle hämta honom, vi fick inte alls det att klaffa med mitt jobb så tyvärr va jag inte hemma när han hämtades, jag stod istället på mitt jobb och grät, gömd långt inne bland lagerhyllorna...

Usch, den klumpen i magen...när man känner att man sviker en familjemedlem...

Jag va sååå himla orolig att han inte skulle få de bra 😔

Det visade sig sedan att jag hade haft ont i magen och gråtit helt i onödan.

Det hade kommit världens härligaste kvinna och hämtat upp honom, för att sedan köra honom hem till sin dotter där han skulle bo...

Hon skulle ha honom på prov i två veckor, för om det inte fungerade så ville vi ha tillbaka honom, han skulle inte få säljas vidare till någon annan så vi skulle höras av efter två veckor helt enkelt...

En vecka gick, vi hörde inget speciellt direkt från dom mer än att han trivdes, sen åkte vi på semester. 

När vi sedan kom hem, då skulle vi höras av o bestämma lite hur de skulle blir. 

Jag skickade till Lina som tjejen hette, och fick ett glatt svar tillbaka om att allt hade gått jättebra, och att hon givetvis ville behålla honom. 

Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv...

Hade jag verkligen gjort rätt?!? Det va ju den enda meningen som snurrade i mitt huvud.

Men ja, vi hade väldigt bra och tät kontakt med Lina och det kändes väldigt bra.

Sen efter några veckor så blev vi utbjudna på gården där hon och hennes föräldrar bodde med vår lilla mise, vi ville ju se med våra egna ögon för jag trodde inte de fanns på världskartan att jag hittat ett så bra hem till honom, det lät helt enkelt alldeles för bra för att vara sant.

Men när vi kom dit så visade de sig att han hade de precis exakt så bra som det verkade! Han lever verkligen som en liten kung! 

Och idag pratade jag faktiskt med Lina, hon skrev grattis igår så jag frågade lite hur de va med dom o så...

O jo, han mår precis lika bra idag! 

Fick även lite bilder på honom...

Sen frågade hon även om vi inte ville komma dit en dag o hälsa på?

Givetvis vill vi ju de, både jag o Ted, vi tänker och pratar om honom jätteofta, men man vill ju inte tränga sig på, så därför har vi liksom inte kontaktat henne så mkt sen vi va där o kolla läget. 

Så nu blev de bestämt att vi ska köra dit efter jul så ska vi fika lite o kolla på deras nya hem. 

Och set känns faktiskt jättebra, både Lina och hennes mamma är helt underbara människor, är så glad att han fick flytta dit.

Det låter ju jättepjalligt och tramsigt, jag vet!

Men det är ju ändå en familjemedlem, vår lilla Mise.

Så de känns väldigt bra att vi ska få träffa honom igen 😊

Här har vi lite mer bilder:

Så nu sitter jag bara o ser fram emot all julledighet, det blir ju bara mer o mer roliga o härliga saker vi ska göra...

Men nu är det fyra timmar kvar på jobb iaf...vi hörs sen! 😘